Behandlingsmetoder

Behandlingsmetoder
Syftet med behandling och vård är att minska symtomen, höja funktionsförmågan, minska antalet återinsjuknanden och höja livskvaliteten. Behandling och vård ska vara individuell och består av:

  • läkemedel
  • psykologisk behandling och psykosociala insatser
  • sociala stödinsatser
  • omvårdnad

Läkemedel
Antipsykotiska läkemedel, även kallade neuroleptika, minskar symtomen genom att reglera flödet av signalsubstanser i hjärnan. Läkemedelsbehandling är den enskilt mest effektiva delen av behandlingen vid schizofreni. Den antipsykotiska effekten kommer redan under den första veckan av behandlingen, åtföljt av minskade symtom under de första 4 behandlingsveckorna. Därefter blir symtomförbättringen gradvis långsammare. Målet med läkemedelsbehandling är att de drabbade individerna ska få fullvärdiga och produktiva liv.

Läkemedelsbehandling vid schizofreni syftar till att lindra symtomen och att förebygga återinsjuknande. Det är viktigt med följsamhet till behandlingen, det vill säga att patienten kontinuerligt ta sin medicin, något som kan vara nödvändigt för anhöriga att vara delaktiga i. Det kan vara en fördel att använda "depåläkemedel", som i regel bara behöver tas en gång per månad.

Antipsykotiska läkemedel
Nervceller i hjärnan kommunicerar via kemiska budbärare, så kallade signalsubstanser. Forskare tror att schizofreni orsakas av en obalans mellan olika signalsubstanser, såsom dopamin, glutamat och serotonin. En störning av dopaminsignalerna i hjärnan tros spela en avgörande roll vid schizofreni och har associeras med bland annat så kallade ”positiva symtom”, såsom vanföreställningar, förföljelsemani och hallucinationer.

De första antipsykotiska läkemedlen blev tillgängliga på 1950-talet. De äldre antipsykotika, eller första generationens, blockerar i första hand dopaminreceptorerna vilket medför effekt på ”positiva symtom” (se ovan), men har sämre effekt på ”negativa symtom” (t ex inbundenhet, låg energi, svårt att kommunicera, nedstämdhet). De ger också relativt ofta besvärande biverkningar såsom muskelstelhet, skakningar och trötthet.

Nyare antipsykotika, så kallade atypiska antipsykotika (andra generationens) som lanserades på 1990-talet interagerar med både dopamin- och serotoninsystemen. Dessa läkemedel ger lindring av både positiva och negativa symtom, men avsevärt färre muskelbiverkningar (så kallade extrapyramidala symtom) än äldre antipsykotika. Däremot kan nyare antipsykotika ge mer viktuppgång och även ökad risk för diabetes (gäller inte alla av de nyare läkemedlen).

En tredje generationens antipsykotika utgörs av aripiprazol som har en annorlunda, ”modulerande”, effekt på dopamin- och serotoninreceptorer än övriga antipsykotika. Detta medför likvärdig effekt på symtomen, men lägre förekomst av vissa biverkningar, såsom viktuppgång, dåsighet och störd sexuell funktion.

Antipsykotiska läkemedel ges som tablett, mixtur (flytande) eller depåinjektioner (spruta). Det är viktigt att ta sina läkemedel regelbundet då antipsykotiska läkemedel både förhindrar att symtomen blir värre och förebygger dem från att komma tillbaka.